Jag såg med tillförsikt fram emot att kliva upp till 75% då rehabiliteringen faktiskt fungerat riktigt bra hitintills.
Men det blev inte helt enkelt. Axeln protesterade ganska snabbt då jag nu fick fler tyngre arbetsmoment. Efter ett par veckor kulminerade detta då jag skulle köra in tre tunga burar in i en butik på stan. Såklart fanns en tröskel, om än väldigt låg. Vanan trogen så rycker jag i vagnarna med foten som stöd i botten – för att komma över tröskel. Det gick inte så bra, det gjorde ganska ont i axeln och det blev värre timmarna efteråt. Jag var rädd att något gått sönder.
Lägligt nog inföll helgen här. Det blev en pronaxen-kur igen och värken avtog. Nu tar jag det lite försiktigare och har också förklarat för min arbetsgivare att jag nog inte klarar så tunga situationer. Inte än i alla fall. Eller kanske aldrig?
Nu är det bara dagar till att jag går in på 100%. Då återstår att se hur axeln klarar av detta.
Jag tycker mig kunna sammanfatta som så, att arbetet har varit väldigt viktigt för rehabiliteringen. Åtminstone när man som jag – fått anpassade arbetsuppgifter och även hjälp i början. Helt klart är dock att det tar väldigt lång tid att bli återställd. Ett år är nog att räkna som minimum. Men som sagt, jag har tillförsikt – det blir ständigt bättre även om det blir lite bakslag då och då.